Först publicerad i Ny Tid

En finne från gränsförsvaret mot Ryssland, Ilkka Laitinen, ansågs vara bäst lämpad att sköta det sameuropeiska gränsförsvaret. Han lär vara en sympatisk och skämtsam typ, har jag förstått, som låtit bygga en schyst bastu i högkvarteret i Warszawa. Hans agentur, Frontex, åker som bäst omkring med sina egna racerbåtar och helikoptrar, och med inlånat tyngre materiel, längs Nordafrikas kuster och föser tillbaka libyer och tunisier som söker ett bättre liv.

Frontex-aktionerna har så klart totalt förlorat all legitimitet i och med att de flyende nu verkligen har något att fly ifrån. Inbördeskrig, politisk instabilitet och risk för förföljelser gör dem äntligen till riktiga FN-konventionsbeskyddade flyktingar. Vi solidaritetsengagerade behöver inte tala om flykt undan ekonomisk utarmning mera, vi behöver inte kämpa om retoriska omdefinitioner av begreppet flyktingskap för att inkludera dem vi vill hjälpa och stöda.

Och nu smäller Sarkozy och Berlusconi till ordentligt. Utan att vi har något att sätta emot. Tunisierna vill till Frankrike, Frankrike vill inte ha dem, Italien vill inte ha kvar dem. Allt rör sig, som i en hela havet stormar-lek där alla försöker dra undan stolen för de andra: tunisier och libyer i rörelse, Berluscas och Sarkos högerregeringar, till och med den tyska högerregeringen är ute och ropar att italienarna släpper igenom tunisierna alltför slapphänt. Alla har något att göra, alla har en roll i leken utom vänstern, solidaritetskämparna, som står utanför och inte ryms med. Delvis för att vi inte har någon makt, det är klart. Men också för att våra argument inte biter. När Europa ännu var sossedominerat, då för tio, femton år sedan när jag själv kom igång med flyktingsolidaritetsarbetet, räckte det med att hänvisa till allmän solidaritet, till utsugning av illegaliserad arbetskraft, till moral.

Nu blåser snålare vindar, och också om vi kommer dragande med internationell rätt och FN-konventioner och kan peka på pågående inbördeskrig och förföljelser, så är alla stolar ändå upptagna.

Det är klart att vi med all rätt kan skylla på den allmänna politiska situationen. Om vi nu bryr oss om att ha rätt, när båtar sjunker med hundratals människor ombord.

Vi kan också tillåta oss den cyniska tanken att vår goda vilja inte längre gäller dem som flyr. Inte på samma sätt, för nu flyr de undan en demokratisk revolution. Vad är det för typer som försöker utnyttja den möjligheten för att komma bort? Borde de inte stanna kvar och kämpa? Den lilla snokliknande tanken är slipprig, traditionellt vänsteristisk, och fel så in i helvete. Men vi tänker den ändå.

Till sist har vi kanske det tyngst vägande skälet: vi var möjligen inte alltid helt öppna med våra motiv. På samma sätt som vi nu tänker fula små tankar om att tunisier och libyer egentligen borde stanna kvar och kämpa för sin sak, tänkte vi också förut som flyktingsolidaritetsaktivister, tankar vi höll inne med. Tankar bakom och bortom moral, lag och individens rätt. Alla tänkte dem inte, men vissa gjorde det. Jag gjorde det. Jag tänkte att det är bra med en ökad konfliktnivå i samhället och att de papperslösa, utan möjlighet att dra chefen inför rätta och utan möjligheter att gå med i facket, skulle stå för en mer direkt konflikt inom arbetsmarknaden, en som vi själva saknade under sosseregeringarna.

Jag förstår dem som ännu tänker så, om de finns. Men jag tror att flyktingsolidaritet nu måste grunda sig på lag, rätt, medmänsklighet, realism och också på management, kontroll och vissa begränsningar. Gränser.