Först publicerad i Ny Tid.
Jag hittade två av mina vänners namn på en påstådd dödslista med femtio namn. Listan som verkar vara från 2009 toppas av Matti Vanhanen och några andra, och avslutas med ett långt uttag ur en text av WAR (White Aryan Resistance, en USA-grupp som inspirerat nynazister världen runt). Tyngdpunkten ligger i ett ”försvar av finskheten”, stilen är övertygande militant och detaljerade planer utmålas.

Det har varit ett tag sedan sist, men dödslistorna verkar vara tillbaka. De jag minns bäst från tidigare var från 90-talets Sverige, då motståndsknäppgökar tog livet av fackföreningsmannen Björn Söderberg, och ”anti-antifa” registrerade och gjorde bombattacker på journalister. Listorna var borta ett tag efter det, känns det som, eller kanske de bara försvann ur mitt medvetande.

Åttioåtta namn och adresser var med på en ”shortlist” som hittades hos tyskarna i ”Nationalsozialistischer Untergrund” (NSU). Ni vet, den där trion som visade sig ha mördat nio utländska småföretagare, turkar och en grek, över hela Tyskland, från Rostock i norr till München i söder. En poliskvinna som de också mördade verkar ha bott mittemot några av deras nynazist-kamrater, och det verkar troligt att i alla fall en av de turkiska männen inte var slumpmässigt utvalda.

Trion i NSU hade också en längre lista med över tusen namn och adresser på misshagliga individer, men den verkar tur nog vara flera år gammal och därav rejält opålitlig.

Dödslistor har ingen effekt om de inte backas upp av beväpnat våld. Nyligen lades ett åtal ned i högsta domstolen. Det handlade om ett mord- och sprängningshot mot finska politiker och mot riksdagen som spridits på Facebook. Åtalet lades ner eftersom hotet ”inte lett till åtgärder” i riksdagen.

Båda mina vänner som var med på listan har ställt upp i val, kandiderat, självmant tagit plats på en lista. Den ena har dessutom valts till höga poster, båda syntes på självständighetsbalen. Deras integritetsskydd är lägre än andras. Båda är trevliga människor som jag känner för, och jag förstår att de i Finland som drömmer om en fascistisk statskupp också drömmer om att låta den börja med att ta livet av sina fiender. Ordningsföljden visar hurdana politikens amatörer de finländare som gör dessa listor verkligen är: FÖRST gör man statskuppen, SEDAN mördar man fienderna. Inte tvärtom. Där var tyskarna i NSU mycket smartare. De klarade av att hålla på i över tio år, just tack vare att de inte gav sig på mål med hög profil. De sköt invandrare med ett vapen, poliser med ett annat och gjorde fjorton bankrån med ett tredje, fjärde, och så vidare. De arbetade metodiskt för sin statskupp, utan att uppmärksammas av säkerhetspolisen eller någon annan. När de två ”operativa” i trion höll på att bli fast tog de livet av sig, och har i sitt efterlämnade material tagit på sig en mängd andra terrordåd. Också sådana som troligen begåtts av helt andra högerextremister, som fortfarande går fria. Då får listan med 88 namn en helt ny skrämseleffekt.

Men vi måste tänka positivt. Alla hamnar vi inte på sådana listor, och ofta är de helt onödiga. Man kan ju ge sig in ibland unga socialdemokrater och öppna eld slumpmässigt i stället, då är det inte riktat mot någon individ. Och vi vet att Breivik har statistiken på sin sida; många av dem som tidigare deltagit i Utøya-läger har senare blivit ledande socialdemokratiska politiker.