Brist på tillväxt i nerväxtrörelsen

Write a comment 17.12.2012 0

Först publicerad i Ny Tid.

Aldrig har jag träffat på så opedagogiska människor som nerväxtaktivister. Jag var med och organiserade ett seminarium för flera år sedan, innan den nuvarande ekonomiska krisen. De lokala arrangörerna, en mycket fransk, mycket ideologisk grupp som företrädde décroissance-tänkadet, skulle övertyga oss andra, sympatiskt inställda men okunniga från olika håll i Europa, om varför just deras grej då, (2006 vad jag minns), var den ekonomiska analysen som Europeiska Gröna Unga skulle satsa på. Efter en vecka på den vackra bretonska landsbygden, tror jag att vi alla var övertygade om att många faktorer talade för en avstannad ekonomisk tillväxt som politiskt mål. Men att målets aktiva förespråkare tyvärr inte hör till de faktorerna.

(mer…)

Write a comment 17.12.2012 0

Att skriva om Europa

Write a comment 3.12.2012 0

Vilket kom först, ordet eller kontinenten? Vem var här först, människorna eller politiken? Vi får inte glömma vad målet med idén om Europa är, skriver Markus Drake i den sista delen av Ny Tids artikelserie (ursprungligen publicerad här).

Det är en lyx att få förändra saker med ord. Att inte behöva använda kraft, energi eller våld, att vända andra kinden till, och ändå vinna. Den lyxen hade vi som var på väg till Göteborg 2001. Vi valde konfrontativt och aktivt ickevåld, skyddat och kollektivt, men utan att sträva efter eskalation. Och vi skrev om det. Som vi skrev.

Vi försökte försäkra oss om att alla skulle veta vilka våra metoder var, och vi skapade en myt kring dem och kring oss själva: en myt om en ny, vandrande protest, från Chiapas till Seattle, från Veneto i Italien via Prag till norra Finland och ner igen till Göteborg, där historia skulle skrivas. Det var en protestodyssé där det vi desperat sökte efter ett alternativ, och där alternativet vi fann låg i själva sökandet. Det var en tid av hastigt hoprafsade och ful-översatta textstycken, från finska till svenska, från italienska till engelska. Jag är så stolt över vad som skrevs då, i stundens hetta, att jag nästan storknar.

* * *

Mitt Europa föddes i blod, pistolskott, eld och sönderslagna skyltfönster och demonstranter under EU-toppmötet i Göteborg. Innan upptakten till protesterna hade jag aldrig reflekterat över kontinenten som fött mig, närt mig och utbildat mig till att vara den jag är. Före det hade jag inte lagt ner något av mig själv i idén eller i det politiska projektet Europa. Nu är Europa det enda som finns kvar.

Vi var för Europa – på samma sätt som vi envisades med att vara för globalisering när alla omkring oss ville vara emot den och våra motståndare stämplade oss som ”anti-”. Trotskister, stalinister, fackförbund, vänstersossar – till och med det svenska miljöpartiet – alla envisades med att arrangera en stor gemensam anti-EU-demonstration som knappt någon minns längre. Det skrevs heller inget vettigt om den (annat än för att klaga på att massmedia ignorerat den) och det fanns egentligen inget vettigt att säga. Det var alltför lätt att kräva ett ”utträde ur EU” som ingen egentligen trodde på.

Vi andra, vi gjorde rätt val: vi var inte emot Europa, vi var inte ens emot den Europeiska Unionen. Men vi krävde att få vara med om att skapa ett nytt Europa, ett som inte var och självklart inte ännu heller är färdigt. ”De Vita Overallerna”, ”Europas Zapatister”, ”Globalisering Underifrån”, vad vi än kallade oss själva då, vårt krav var ett annat av våra namn, ett ”Ya Basta!”, det räcker nu. Det måste bli ett slut på eliternas och nationernas Europa, där vi bara representeras av ”våra” regeringar och av icke-valda byråkrater. Vi skrev om ett socialt Europa, ett Europa där vi får röra oss fritt och där vi är med och bestämmer över marknaden, inte den över oss. När vi handlade som vi skrivit blev vi omringade, isolerade, slagna, nerridna och till sist, på något konstigt sätt, segrade vi.

Inte så att vi skulle ha kommit in på toppmötet som vi hade sagt att vi ville. Inte heller så att Göran Persson, Paavo Lipponen, Tony Blair, Silvio Berlusconi, Gerhard Schröder eller någon annan av regeringscheferna som satt inne på mässcentrumet och tog emot rapporter om vad som hände utanför skulle ha ändrat sin åsikt eller börjat föra en annan politik. I politiken ser segrar alltid annorlunda ut än man förväntat sig.

* * *

Att skriva en rörelse – att förklara den och beskriva dess riktning, historia och framtid när den redan är ute på gatan – var svårare än något annat men samtidigt det jag själv njutit allra mest av. Min fascination för rörelsetext började sent, med de självförhärligande texter som det svarta blocket skrev om sig själv efter att ha slagit sönder några fönster i samband med WTO-toppmötet i Seattle 1999. Jag läste, skickade vidare, debatterade och anammade det som fanns att lära sig. Visst var det klart att det varit helt andra aktörer, miljöaktivister, tredje-världen-solidaritetsrörelsen och ”icke-våldsamma” anarkister som blockerat och stängt ner WTO-mötet i Seattle. De som tog på sig materialförstörelsen, ”ACME-kollektivet”, var inte rädda att ställa sig själv i skeendets centrum. De hade media, självsäkerhet och ett par krossade bankrutor på sin sida, och var inte rädda för att skratta åt sig själva. På så klen grund började jag skriva. Inte med någon teoretisk bas, inte ur erfarenhet, utan inspirerad av en global fiktion om protest.

Det fina med att skriva mitt i en rörelse är gensvaret, det starka och snabba ekot. Och de texter jag var med om att hamra fram studsade fram och tillbaka över Europa. Det var tillräckligt att skriva en kort mobiliseringstext och hålla några möten, och så var 200 människor på väg från ett hörn av Europa till ett annat. På jakt efter IMF och Världsbanken hösten 2000, på rutten Helsingfors – Prag – Amsterdam och hem igen, verkade människorna följa skrivandet, orden transporterade folk lika mycket som bussar och tåg men med mindre friktion.

Fartblindhet uppstod, så klart. Lägg till en resa till ett befriat Chiapas våren 2001, och allt mer vansinniga manifest blev av. Vad som började som en arg e-post till en kompis blev plötsligt ett fördömande av en hel ideologisk tradition. Det konspirativa skrivandet satte i mig, då varje text luslästes och granskades för gömda syftningar och öppna flanker. Att skriva, ännu mer än att läsa, kan göra en galen och få en att tappa perspektiv på vad man gör, speciellt om texten är politisk. På våren 2001 trodde jag mig skriva för ett globalt protestkollektiv, i en värld utan gränser, där vi var på väg att vinna.

* * *

Inför Göteborgsdemonstrationerna tvingades de politiska texter vi skrev in i en ny kontext. I stället för globala krav om att avskaffa Världsbanken och IMF och för global rättvisa så konfronterades vi med Europas otillräcklighet. ”Internationalism?” skrattade sossegubbarna. ”Vi har redan vår international, och den ser ut så här! *pang* *pang*.”

Den som satte stopp för visionerna om en gränslös värld och visade var drömmen tar slut var den beväpnade europeiska socialdemokratin. Genom sin ”tredje väg” levde Persson, Lipponen och Blair på toppen av sin maktfullkomlighet kring millennieskiftet, och i Göteborg fick vi för första gången se dem som direkta kontrahenter.

”Ingen maktutövning utan demokrati” var den moderna europeiska socialdemokratins löfte till sig själv, och eftersom Göran Persson var folkvald kunde hans polis ostraffat skjuta ner oss. Där, på kvällen fredagen den 15 juli 2001, föds mitt Europa.

Jag sitter igen på gården vid Hvitfeldtska gymnasiet, där vi dagen innan varit omringade av en mur av containers och tredubbla poliskedjor, och hör knallarna.

På torsdagen hade vi, jag och 29 andra, skyddat och utan våld, kämpat för vår rätt att demonstrera, att röra oss fritt, att uttrycka social och samhällelig protest. Vi hade trängt oss emot ett kravallstaket och en poliskedja, förstått att vi inte skulle komma igenom och att våra förhandlare gripits, och vi hade börjat dra oss tillbaka. De några hundra svartklädda och maskerade aktivister som stod bakom oss hade respekterat vår rätt att definiera hur vi ville att konfrontationen skulle gå till. De svartklädda hade till och med gått med att under morgondagens planerade protester följa samma linje: konfrontativ och beskyddad men icke-våldsam. Det gick som det gick. Polisen hade fått order om att vi alla deltagit i ett våldsamt upplopp, och försökte rida ner oss medan vi backade.

Jag sitter igen vid på gården vid Hvitfeldtska och hör ljudet av pistolskott som träffar Hannes Westberg. Men än 24 timmar har gått sedan vårt utbrytningsförsök. Jag har gripits, släppts, och sett kravallerna på Avenyn, då demonstranter vars kamrater och möjligheter till koordinering och organisation slagits sönder svarar med att slå sönder skyltfönster och poliser. En gatufest har utlysts till kvällen och den har attackerats av fascister. Hannes Westberg skjuts, och min flickvän säger till mig att det måste vara skott vi hör. Jag skrattar, och vägrar tro henne.

”Inga rättigheter utan skyldigheter” är en annan av den moderna europeiska socialdemokratins teser. Men vi har rättigheter oberoende av dem.

* * *

Jag har skrivit allt detta tidigare. Jag kommer säkert att skriva det igen, på nytt och på nytt. Att skriva om Göteborg är för mig att förklara hur det vi skriver, och sedan gör, skapar vår verklighet. Nu lever vi i en verklighet där också den europeiska socialdemokratin har blod på sina händer. Det är vad jag vill påminna om.

2001 var vi naiva och oskyldiga, trots alla våra revolutionsfantasier, och hade inte ännu sett våra motståndare öga mot öga. Vi trodde vi kunde gå dem till mötes, trots att vi såg dem som skyldiga till flyktingdöden på Medelhavet och nedskärningarna i socialbidragen och arbetslöshetsunderstödet. Att vi ville skydda oss själva när vi mötte dem, att vi inte ville ge upp vår styrka och förhandlingspositioner, det är väl förståeligt? Se bara på de beslut som togs i Göteborg. ”Att skapa ett område med frihet, säkerhet och rättvisa” betydde i klartext ett godkännande av den rasistiska, uteslutande och i sista hand mördande flyktingpolitik som fortfarande pågår. ”För att nå unionens strategiska målsättning är det nödvändigt att med kraft sträva efter att modernisera den europeiska ekonomin” var å sin sida en eufemism för fortsatt och gemensam social nedskärningspolitik. Ifall vi inte minns under vilka omständigheter Europa har skrivits, vet vi inte vad som krävs för att skriva om.

* * *

”Kandidatländerna har gjort imponerande framsteg när det gäller att uppfylla anslutningskriterierna” står det också i Ordförandeskapets Slutsatser från det Europeiska Rådet i Göteborg 2001. Den stora utvidgningen österut låg fortfarande i framtiden. Det var tänkt att utvidgningen skulle flytta över balansen i Europa, dra ut öststaterna ur Rysslands kontrollsfär och försäkra en västeuropeisk, tysk-brittisk och socialdemokratisk dominans på kontinenten.

Den första maj 2004 accepterades bland andra Polen och Ungern som medlemmar i EU. Rumänien och Bulgarien följde 2007, och så hade sossarna i sin utvidgningslystnad spelat bort sin majoritet. 2001 var majoriteten av EU-regeringarna socialdemokratiska, nu står 19 av 30 medlemmar i Europeiska rådet till höger.

För socialdemokraternas förlorade majoritet skall vi inte spilla några tårar, det var den inte värd. Inte heller skall vi känna någon sympati med den europeiska högern, speciellt inte med ultrahögern i Ungern, Europaskeptikerna i Tjeckien och Storbritannien, eller med teknokratregeringen i Italien. Men vi skall skriva om vad det betyder: nya hot och nya möjligheter.

* * *

”Den stora inre marknaden i kombination med euron ger dock en stark och stabil grund för inhemsk tillväxt som är mindre utsatt för valutafluktuationer. Grundvalarna för den europeiska ekonomin är fortfarande starka.”

Ja, så skrev de 2001, EU-statscheferna och deras staber. Och vi gick faktiskt på det, hur konstigt det än kan kännas nu efter fem år av kris. Det överflöd som vi kämpade för att skulle fördelas mer rättvist när sossarna styrde i EU – det skall nu ha försvunnit och ha ersatts av en enda sanning: åtstramningar och nerskärningar.

Men en vägran att acceptera de nuvarande gränserna och kräva det som verkade omöjligt var en resurs och en styrka redan 2001, och den styrkan och dess möjligheter har inte försvunnit.  Socialdemokrater må vara hur förhatliga som helst. Men när de ser sina röster försvinna med den krympande industriarbetande klassen som övergår till att rösta på högerpopulister, så kan de tvingas till förhandlingar om den arbetsbaserade socialbidragsmodellen. Kravet på en garanterad grundinkomst växer sig nu starkare än tidigare. När arga människor ger sig ut på gatorna för att protestera emot sina nya högerregeringar så räcker det inte att vara mot högern. Ett Europa fritt från tvång och förnedring på socialbyråer och arbetslöshetskurser är något som en försvagad socialdemokrati måste övertygas om.

Den liberala och kristna högern i Europa har lika mycket blod på sina händer som någon annan, eller mera. Men högern är splittrad. Den drivs till rasism och ressentiment av sin historia, sin världssyn och av sina väljarskaror. Högerns rasism kämpar mot dess intresse att tjäna kapitalet och industriproduktionens behov, men också emot dess uttalade moral och religiösa universalism. Miljöpartiet i Sverige har ur oppositionen konsekvent röstat med den borgerliga regeringen i flyktingfrågor, så länge det fått igenom vissa krav och koncept. Center-högern har inget problem med att ta in flera arbetare. Det må förarga socialdemokraterna, som aldrig helt kommer att ge upp sin dröm om den nationella arbetaren, men det är rätt. För att uppnå de omöjliga krav som vi ställde till Europa 2001 måste vi acceptera att de ofta perverteras av andra. Så länge vi inte tappar målet ur sikte – ett gränslöst Europa med garanterad välfärd – är vi på rätt väg.

Write a comment 3.12.2012 0