Den sannfinländska riksdagsmannen Immonens poserande framför Eugen Schaumanns grav och minnesmärke tillsammans med all sorts fascho-patrask fick mig att än en gång lyfta fram min farsas bok från 2013, Flickorna på Nappari – En Herrgårdsroman. Boken baserar sig på historiska händelser och forskning, och är en rolig Austen-pastisch från en nyländsk  herrgård i Satakunda*, med start år 1905. Det är en berättelse om pojkaktiga självständighetskämpar, om heder och om moraluppfattningar i svall. Det är också storyn om Finlands självständighet och om hur Lennart Hohenthal sköt prokurator Eliel Soisalon-Soininen och senare befriades i en räd på Skatuddens fängelse. Med i fängelseoperationen var bokens huvudperson, Osborne Hancock, och hans tid som lärare åt två unga kvinnor på Tigerstedt-familjens herrgård utgör stommen i boken.

Men på grund av sitt tema är boken också politiskt laddad, på ett sätt jag inte tror att Fredrik avsedde när han skrev den. Den är nämligen en sann berättelse om Finlands självständighet utan en enda ”finsk” aktör. Utöver Tigerstedtar, Hancocks och Hohenthals så äventyrar (ja det går ganska äventyrligt till i bland) också Engströmar, von Knorrings, Zilliacusar, Zetterbergs, Brjusovs, Carpelans och många andra med i boken. Mannerheims, så klart. Storyn rör sig på ett självklart sätt mellan den svensknyländska landsbygden och Paris, Geneve, Balkan och Kaukasus. Till och med betjänterna heter Nadezja ja François, kyrkoherden är en Bengelsdorff och finskan är det fjärde eller femte språket, efter svenskan, ryskan, franskan och engelskan, och används faktiskt bara som ett hemligt språk när något riktigt farligt måste nertecknas, så som de tre farligaste orden, minä rakastan sinua, gömda i öppenhet på ett konstigt språk man kan vara säker att inte ens betjänterna förstår. 

Det är en verklig synd och skam att boken inte översatts till finska, så som de flesta av Fredriks andra böcker, för den gör nämligen något fantastiskt som man gärna skulle dela med sig också på finska: den berättar om den finska självständigheten på ett sätt som gör den finskhet som Immonen och hans sort gjort till sin fetisch. Till och med deras nyaste irrfärd, till Eugen Schaumans minnesmärke, visar på hur kluven och ambivalent, till och med tom på innehåll, deras hybris och tal om ”ett språk, ett land, ett sinne” är. Den finska självständigheten var från sin första början mångkulturell och rebellisk på ett sätt som immoneniterna förnekar. Svenskan är en del av den självständigheten, som en del i en historisk kompromiss, ”det tvåspråkiga Finland”, som de med all sin kraft försöker sätta i vackling och kullkasta, liksom ryskan var av självständigheten, den ryska de nu ser till i sitt hopp om att ur ryskan göra en motvikt eller ett ankare för att dra ner svenskan till den nivå de ser att den hör hemma på, underkastad finskan.

SuomenSisuiterna försöker kullkasta en ett sekel gammal kompromiss. Farsan har med Flickorna på Nappari visat att vi lika väl kan välja att skriva ut dem ur en historia som de, utan att känna till den ordentligt, utan att VILJA känna till den, ser som självklart och ofrånkomligt sin egen.

* Den högaktade forskaren och bloggaren Kaisa Kyläkoski såg genast en moka som jag gjort i läsandet och också missat i snabb-bläddringen jag gjorde när jag skrev texten: eftersom Osborne Hancocks bardom utspelas på Fiskars bruk så placerade jag i mitt huvud Nappari i Nyland, när det egentligen ligger nära Kokemäki. Jag borde också ha sett igenom att vissa delar av dialogen egentligen förs på finska då det samtalas med befolkningen kring Nappari: Tigerstedt blir ”Tiilestatti”, ”Norrinkit” omnämnd och den lokala storbonden heter Jaakkola, ”Men honom räknar man inte mycket med. Fast han är den rikaste karlen i byn kör han själv sin enkla trilla.”

Pointen står fast: det är MÖJLIGT att skriva en story om Finlands självständighet utan en enda finsk aktör. Det OM man bör göra så är en fråga på vilken Kyläkoski ger sitt eget svar (oöversatt): ”Historiaa ei kukaan voi omistaa ja sen ymmärtäminen tarkoittaa sen uudelleen kirjoittamista.” Jag håller helt med om den sista delen: ”att förstå historia innebär att omskriva historia”. Men den första delen, ”att ingen kan äga historien”, är jag inte övertygad, för också i vår dagspolitik pågår försök att tillägna sig delar av historien för sina egna ändamål och syften. Jag säger inte att det skulle vara rätt, men det är möjligt, och jag ser min text mer som en varning för vad det leder till snarare än som ett deltagande i själva tillägnandet.