Listor

Write a comment 16.12.2011 0
Först publicerad i Ny Tid.
Jag hittade två av mina vänners namn på en påstådd dödslista med femtio namn. Listan som verkar vara från 2009 toppas av Matti Vanhanen och några andra, och avslutas med ett långt uttag ur en text av WAR (White Aryan Resistance, en USA-grupp som inspirerat nynazister världen runt). Tyngdpunkten ligger i ett ”försvar av finskheten”, stilen är övertygande militant och detaljerade planer utmålas.

Det har varit ett tag sedan sist, men dödslistorna verkar vara tillbaka. De jag minns bäst från tidigare var från 90-talets Sverige, då motståndsknäppgökar tog livet av fackföreningsmannen Björn Söderberg, och ”anti-antifa” registrerade och gjorde bombattacker på journalister. Listorna var borta ett tag efter det, känns det som, eller kanske de bara försvann ur mitt medvetande.

Åttioåtta namn och adresser var med på en ”shortlist” som hittades hos tyskarna i ”Nationalsozialistischer Untergrund” (NSU). Ni vet, den där trion som visade sig ha mördat nio utländska småföretagare, turkar och en grek, över hela Tyskland, från Rostock i norr till München i söder. En poliskvinna som de också mördade verkar ha bott mittemot några av deras nynazist-kamrater, och det verkar troligt att i alla fall en av de turkiska männen inte var slumpmässigt utvalda.

Trion i NSU hade också en längre lista med över tusen namn och adresser på misshagliga individer, men den verkar tur nog vara flera år gammal och därav rejält opålitlig.

Dödslistor har ingen effekt om de inte backas upp av beväpnat våld. Nyligen lades ett åtal ned i högsta domstolen. Det handlade om ett mord- och sprängningshot mot finska politiker och mot riksdagen som spridits på Facebook. Åtalet lades ner eftersom hotet ”inte lett till åtgärder” i riksdagen.

Båda mina vänner som var med på listan har ställt upp i val, kandiderat, självmant tagit plats på en lista. Den ena har dessutom valts till höga poster, båda syntes på självständighetsbalen. Deras integritetsskydd är lägre än andras. Båda är trevliga människor som jag känner för, och jag förstår att de i Finland som drömmer om en fascistisk statskupp också drömmer om att låta den börja med att ta livet av sina fiender. Ordningsföljden visar hurdana politikens amatörer de finländare som gör dessa listor verkligen är: FÖRST gör man statskuppen, SEDAN mördar man fienderna. Inte tvärtom. Där var tyskarna i NSU mycket smartare. De klarade av att hålla på i över tio år, just tack vare att de inte gav sig på mål med hög profil. De sköt invandrare med ett vapen, poliser med ett annat och gjorde fjorton bankrån med ett tredje, fjärde, och så vidare. De arbetade metodiskt för sin statskupp, utan att uppmärksammas av säkerhetspolisen eller någon annan. När de två ”operativa” i trion höll på att bli fast tog de livet av sig, och har i sitt efterlämnade material tagit på sig en mängd andra terrordåd. Också sådana som troligen begåtts av helt andra högerextremister, som fortfarande går fria. Då får listan med 88 namn en helt ny skrämseleffekt.

Men vi måste tänka positivt. Alla hamnar vi inte på sådana listor, och ofta är de helt onödiga. Man kan ju ge sig in ibland unga socialdemokrater och öppna eld slumpmässigt i stället, då är det inte riktat mot någon individ. Och vi vet att Breivik har statistiken på sin sida; många av dem som tidigare deltagit i Utøya-läger har senare blivit ledande socialdemokratiska politiker.

Write a comment 16.12.2011 0

I sista ögonblicket

Write a comment 19.8.2011 0

Först publicerad i Ny Tid.

Tajmingen är perfekt. Den sista natten med midnattssol på Nordkap. Det är midnatt. Tyvärr ligger dimman så tjock att man knappt ser baklysen på bilen framför. Vägen tar slut och vi stannar före turistfällan som ligger och lockar där framme, stiger ut i den svinkyla som skall föreställa sommarnatt här i allra nordligaste Nordnorge, och allt är mörker. Och så, när man är beredd att ge upp, ta sig tillbaka till härbärget och slänga sig i en varm säng, just då bryter ljuset igenom. Molnen ligger fortfarande tjocka ovanför, men vi ser Ishavet under oss, ser bränningarna brytas mot stranden, och överallt svävar ett förunderligt skimmer.

På vägen tillbaka är jag så upprymd att jag kräver att vi stannar upp vid den nordligaste sjö vi kan hitta, och kastar mig i vattnet.

Mörkret skulle väl kunna symbolisera Sannfinländarnas valseger, den islamofobiska hegemoni där inte ens de mest öppna fascistiska terrordåd kan få de mer moderata delarna av samma rörelse att idka någon självkritik, eller till och med den europeiska och globala ekonomin.

Mörker finns det verkligen tillräckligt av just nu. Att hitta ljuset känns mycket svårare. En ljuspunkt är säkert den nuvarande regeringen, i all sin tråkighet. Vi verkar ha lärt oss något av 1930-talet: högerspöken och -populister ska uteslutas, trots all befogad rädsla att de bara förstärks i opposition.

Och när center–högern i Samlingspartiet börjar kräva upprivning av regeringsprogrammet för att det blir för dyrt så finns det en teoretisk vänstermajoritet, inom regeringen i alla fall. Visst kommer det att vara för jävligt de närmaste åren, och det blir spännande att se om regeringen håller hela sitt mandat ut, men någon katastrof är det väl inte.

Vad gäller Europa är det svårare att hitta ljusglimtar för framtiden. Ligger de kanske i metropolernas upproriska ungdoms små brasor som de tänder för att värna mot högerregeringarnas offensiv? Det är kallt ute, man måste hålla sig varm, och så vidare. Men mörkret är så mycket större än vad ett par uppeldade stadsbibliotek och designmöbelbutiker kan rå på. Just nu ser jag hellre hoppfullt på de panikslagna ansiktsuttryck Europas makthavare får när de talar om en samlad och styrd europeisk finanspolitik. Merkel och Sarkozy har fått städer och förorter uppeldade förr, sådant skrämmer dem inte. Det är när marknadskrafterna de tjänat i årtionden avkräver dem en snabbt uppbyggd och verkligt fungerande europeisk regering med makt över ekonomin som de blir rädda. Något de vet bättre än de kortsiktiga spekulanternas klubb är att en sådan regering också kan vändas mot marknaderna själva, ifall fel människor sitter vid rodret. Makten i Europa kan till slut bli något som det är värt att kämpa om, och tillkämpa sig. Ett kallt grönt norrsken är det, men en ljuspunkt ändå.

Write a comment 19.8.2011 0

Hela havet stormar

Write a comment 23.4.2011 0
Först publicerad i Ny Tid

En finne från gränsförsvaret mot Ryssland, Ilkka Laitinen, ansågs vara bäst lämpad att sköta det sameuropeiska gränsförsvaret. Han lär vara en sympatisk och skämtsam typ, har jag förstått, som låtit bygga en schyst bastu i högkvarteret i Warszawa. Hans agentur, Frontex, åker som bäst omkring med sina egna racerbåtar och helikoptrar, och med inlånat tyngre materiel, längs Nordafrikas kuster och föser tillbaka libyer och tunisier som söker ett bättre liv.

Frontex-aktionerna har så klart totalt förlorat all legitimitet i och med att de flyende nu verkligen har något att fly ifrån. Inbördeskrig, politisk instabilitet och risk för förföljelser gör dem äntligen till riktiga FN-konventionsbeskyddade flyktingar. Vi solidaritetsengagerade behöver inte tala om flykt undan ekonomisk utarmning mera, vi behöver inte kämpa om retoriska omdefinitioner av begreppet flyktingskap för att inkludera dem vi vill hjälpa och stöda.

Och nu smäller Sarkozy och Berlusconi till ordentligt. Utan att vi har något att sätta emot. Tunisierna vill till Frankrike, Frankrike vill inte ha dem, Italien vill inte ha kvar dem. Allt rör sig, som i en hela havet stormar-lek där alla försöker dra undan stolen för de andra: tunisier och libyer i rörelse, Berluscas och Sarkos högerregeringar, till och med den tyska högerregeringen är ute och ropar att italienarna släpper igenom tunisierna alltför slapphänt. Alla har något att göra, alla har en roll i leken utom vänstern, solidaritetskämparna, som står utanför och inte ryms med. Delvis för att vi inte har någon makt, det är klart. Men också för att våra argument inte biter. När Europa ännu var sossedominerat, då för tio, femton år sedan när jag själv kom igång med flyktingsolidaritetsarbetet, räckte det med att hänvisa till allmän solidaritet, till utsugning av illegaliserad arbetskraft, till moral.

Nu blåser snålare vindar, och också om vi kommer dragande med internationell rätt och FN-konventioner och kan peka på pågående inbördeskrig och förföljelser, så är alla stolar ändå upptagna.

Det är klart att vi med all rätt kan skylla på den allmänna politiska situationen. Om vi nu bryr oss om att ha rätt, när båtar sjunker med hundratals människor ombord.

Vi kan också tillåta oss den cyniska tanken att vår goda vilja inte längre gäller dem som flyr. Inte på samma sätt, för nu flyr de undan en demokratisk revolution. Vad är det för typer som försöker utnyttja den möjligheten för att komma bort? Borde de inte stanna kvar och kämpa? Den lilla snokliknande tanken är slipprig, traditionellt vänsteristisk, och fel så in i helvete. Men vi tänker den ändå.

Till sist har vi kanske det tyngst vägande skälet: vi var möjligen inte alltid helt öppna med våra motiv. På samma sätt som vi nu tänker fula små tankar om att tunisier och libyer egentligen borde stanna kvar och kämpa för sin sak, tänkte vi också förut som flyktingsolidaritetsaktivister, tankar vi höll inne med. Tankar bakom och bortom moral, lag och individens rätt. Alla tänkte dem inte, men vissa gjorde det. Jag gjorde det. Jag tänkte att det är bra med en ökad konfliktnivå i samhället och att de papperslösa, utan möjlighet att dra chefen inför rätta och utan möjligheter att gå med i facket, skulle stå för en mer direkt konflikt inom arbetsmarknaden, en som vi själva saknade under sosseregeringarna.

Jag förstår dem som ännu tänker så, om de finns. Men jag tror att flyktingsolidaritet nu måste grunda sig på lag, rätt, medmänsklighet, realism och också på management, kontroll och vissa begränsningar. Gränser.

Write a comment 23.4.2011 0

Brüder, zur Sonne, zur Freiheit

Write a comment 19.2.2011 0

Först publicerad i Ny Tid.

Socialistinternationalen har sina problem. Inget nytt med det.

Egentligen vet jag inte vad som är mer genant: att hålla kvar medlemmar som de styrande partierna i Tunisien och Egypten ända tills folkliga uppror sparkat dem från makten, eller att sedan ge en totalt opportunistisk bild av sig själv genom att utesluta dem från Internationalen när de äntligen förlorat makten. Att sparka på dem som redan ligger – vad är det för solidaritet? Blev de tunisiska och egyptiska partierna mindre socialdemokratiska genom att förlora makten?

Man brukade veta vad sossar stod för: en solidarisk betongpolitik som belönar dem som orkat sitta längst i utskott och fackstrukturer, som stöder fallna kamrater under en vinglande vandring, oberoende av hur många snapsar som tagits och vem man tafsat på under vägen. Kanske inte alltid estetiskt, men alltid värt en viss respekt. Till makten med CIA-pengar, om inte med stil.

Att utesluta Tunisien och Egypten ser för en utomstående ut som att den gamla vapenbrodern från otaliga omröstningar plötsligt lämnats liggande, bara för att han blivit ertappad med byxorna i hasorna sysselsatt med något som alla i klubben egentligen gör, och har gjort i årtionden. Eller önskar att de hade gjort.

För tiden verkar kommen också för andra partier i Socialistinternationalen. Och visst är det synd.

Revolutionärer och radikaler med olika slags vänsterbakgrunder har klankat ner på sossarna, men också alltid behövt dem som en pol inom en bredare arbetarrörelse, som en stabil kärna kring vilken mer radikala rörelser kan röra sig. Sossarna har varit den stadgade äldre brodern som man älskar att hata, eller en far som blixtsnabbt och överraskande går från godmodigt överseende till att späka upp en med bältet. Hur skall vi klara oss utan dem? Hur klarar vi oss när de tidigare så imposanta figurerna med partibok och sportförening plötsligt ligger i långvården och vi måste börja ställa om våra liv kring en ny tanke: att de kanske en dag inte längre kommer att finnas där för oss när vi behöver dem?

Ni tror jag överdriver. Att det är lika löjligt som att tänka sig en framtid där den finska socialdemokratin är lika populär som något populistparti, där den svenska socialdemokratin ger upp sin hegemoniska roll, som en nutid där de stabila regimerna i Nordafrika plötsligt kullkastats.

Det stora hotet mot Partiet ligger i Norden i de förändrade arbetsförhållandena. En partistruktur som byggts upp för att representera Arbetet i dess mest respektabla form har förkalkats och stelnat. När arbetet blir socialt, prekärt, kortvarigt, projektbaserat, kommunikativt, informationaliserat, informellt, affektivt och kvinnligt bryter det sig samtidigt ut ur det stelnade Partiets kärl. Frågan är om kärlet måste brista.

Vi gör rätt i att vara oroliga för sossarnas framtid. Utan dem som dominerande kraft kommer det att bli svårt för oss andra också. Tills någon klarar av att ersätta dem, och representera ett Arbete som ser annorlunda ut.

Write a comment 19.2.2011 0